Äntligen en vildgris!

Efter att ha byggt färdigt min första grisåtel i våras har det inte riktigt velat sig eller funnits tid till att vaka vid den. Grisarna har varit där väldigt frekvent och då särskilt en STOR galt.

Mankhöjden är nästan en meter, så det är en rejäl bit... Han fick heta "Nasse"
Dessutom har det varit två halvstora grisar och ett helt gäng på 12-15 grisar vid åteln.

Men den 5 Juni åkte jag ut och satte mig vid halv nio tiden, det var en underbar kväll och fåglarna kvittrade som bara den. när klockan blev ungefär tio över tio så kom det en gris i en av skjutgatorna, var det den store Nasse?
Han var ganska försiktig och tog tid på sig innan han klev ut till spridare. Det var fortfarande ljust så belysningen vid åteln hade inte tänds.
Jo men visst, det var Nasse. Han fick gå och tugga i sig majs en stund så jag hann bli helt säker.
Så ställde han upp sig med en fin bredsida till vänster om spridaren, och jag lät skottet gå.
Och han rusar iväg, rakt in i spridaren, fastnar med huvudet mellan stegpinnarna på densamma men fortsätter att springa mot skogskanten, men spridare och allt. Många tankar som hann rusa genom mitt huvud på de få sekunderna som hann gå innan spridaren fastnar i träden i skogskanten och välter. och där är allt över. Nasse ligger mitt i den omkullvälta spridaren och den gröna lamporna tänds. PUST det gick bra.
Men nu börjar det verkliga arbetet. Ringer Birgitta, min fru, och Sven-Erik, min bror, så hjälps vi åt att ta reda på denna stora gris. Det tog några timmar att fixa till, ingen av oss visste egentligen hur man skulle göra, men det löste sig.
Jag vägde grisen när jag styckade den och levandevikten blev ca 140-150 kg.
Men vilket kött kanon fint trots allt man hört om att stora galtar inte går att äta, men den var jättefin och god.
Jag tog även vara på betarna och gjorde i ordning dom, längden var ca 14,5 cm, inte illa.

Detta gav blodad tand, så nu ska det bli mer grisjakt framöver.